|
Mitt tal i KTH om Stadsbyggnadsplanering, 29 oktober kl. 16.15 , Sal E2
Vem bygger dom och för vem?
jag heter Rebwar Hassan, jag är mycket glad över att få komma hit idag!
Jag vill prata och diskutera kring dagens städer ‑ vem bygger dom och för vem? Det är mycket sällan hela stadsdelar byggs efter plan. I dagens tätorter är det mesta redan byggt. Istället får man leta upp en ledig plats där man kan bygga nya bostäder och hus. Byggherrarna tittar på olika lägen och begär att få bygga där det kan löna sig.
Bygger man tillräckligt ofta och med tillräckligt stora hus inom ett område förändrar man rätt snabbt ett helt områdes utseende.
Men man förändrar också människornas vardag och levnadsbetingelser. Ibland har denna förtätning positiv och miljövänlig klang, åtminstone så länge man inte rör grönytor. Men har ni tänkt på vems intressen som tas tillvara? Vem vill förtäta staden och på vilkas villkor? Jag skulle vilja diskutera om planerandets aktörer behöver omdefiniera sina roller.
Eller åtminstone tydliggöra rollerna? Har ni funderat hur många tunnlar som byggs i vita medelklasssvenskars områden såsom Stockholms innerstad och välmående förorter? Det är i och för sig bra men hur ser det i Järvaområdet, där boende kring E 18 får bullriga vägar i ytläge?
Kan det handla om diskriminering? Det finns flera rapporter som lagts fram på sistone som visar att det finns ett tydligt drag av strukturell diskriminering i planerandet och byggandet av nya vägar.
Miljöorättvisor existerar i Sverige på samma vis som de gör i andraländer, och orättvisorna hänger inte bara samman med tjockleken på plånboken, utan också på vilket politiskt inflytande boende i utsatta områdena har. När en ny infrastruktur byggs är det viktigt att alla medborgare behandlas jämlikt, och ingen borde behöva bli diskriminerad som nu ibland är fallet. Ett exempel är byggandet av 750 lägenheter i det nya blivande naturreservatet i Sätra, där politikerna ignorerade de boendes protester, men när invånarna i resursstarka Bromma protesterar mot ett litet byggprojekt i Ålsten stoppas det av miljöhänsyn. Man kan tolka det som att villaområdenas grönytor är mer värda än miljonprogrammens. Ålstens boende får behålla sin grönytor medan Sätras invånare får leva med mer buller och luftföroreningar. Är detta miljörasism?
Ett annat intressant exempel på miljöorättvisa, eller vad man nu ska kalla det för, är hur miljöpåverkan ser ut beroende på om man är fattig eller rik. Det gäller främst globalt, där afrikanens ekologiska fotavtryck är betydligt mindre europeens och framför allt amerikanens fotavtryck. Men även i Stockholm finns sådana skillnader. Höginkomsttagare har fler bilar per hushåll, reser längre och oftare på semester, bor större och konsumerar mer. Mest miljövänligt är det fattiga hushållet även om de kanske inte har råd och prioriterar ekologisk mat. Ändå talas det ofta om att spara energi i allmännyttans bostäder eftersom staden kan påverka dem. De som bor i Ålstens villor får fortsätta ha stora ekologiska fotavtryck utan att någon lägger sig i det. Hur kan man lyfta dessa frågor och finns det någon forskning där man jämför de ekologiska fotavtrycken för olika stadsdelar?
Ett politiskt problem är att politiker som själva bor innerstan beslutar i ytterstadsärenden, i till exempel Sätra. En annan svårighet är det två största politiska partierna i Stockholm är överens om de flesta byggprojekt ‑ trots att retoriken kan tyda på motsatsen. Jag vill också passa på att ta upp befolkningsstrukturen i svenska städer. Hur ser det ut i dag, hur ser framtiden ut?
Dagens svenska städer har förändrats mycket genom den mångkulturella befolkningen som nu lever i städer som inte är byggda för dem och deras speciella behov. Många vill bygga bort klyftor och segregation och detta är en god tanke. Men vad sker om de boende inte efterfrågar dessa förändringar? Det finns många nöjda boende i Stockholm. Ska vi ta hänsyn till de nya eller gamla svenskarna? Ska vi beakta nya mönster i familjebildningen? Jag tänker på nya konstellationer och olika levnadsformer. Kan man bygga ett samhälle som tar hänsyn till allt detta? Kan man låta bli? Varje större stad, med självaktning, ingår numera i stora globala nätverk där stadsplanerare och politiker, ingenjörer och arkitekter möts och studerar väldigt olika lösningar över hela världen. Hur påverkar globaliseringen stadsplaneringen ‑ vad hände med Folkhemmet?
Vi har redan gått från Folkhemsmodellen med dess likriktning, förmyndarmentalitet om man så vill, till en modell där marknaden i form att byggbolag bestämmer vad som ska byggas och för vem och då självklart till dem som kan betala bäst, de med pengar och kreditmöjligheter. Fast just i dag är det ännu färre som har råd att köpa sin lägenhet! Men bostäder för låginkomsttagare produceras nästan inte längre. I praktiken blir det så att det som ändå byggs är för den vita medelklassen. Offentlig mark blir privat. Jag är oroad över detta! Dagens urbana människor komponerar i allt större utsträckning sina liv som konsument‑ och livsstilskoncept. Då behöver man omdefiniera gränserna för det privata, kollektiva och offentliga.
Mitt samtal i dag utmynnar i att återskapa Folkhemmet men på framtidens villkor. Vi kan aldrig tumma på behovet av goda och jämlika boendemiljöer! Jag vill alltså avslutningsvis argumentera för en rättvis och jämlik olikhet! Man ska kunna tillvarata olikheterna i mångfalden, av sociala och kulturella levnadsformer ‑ samtidigt som man bevakar att vissa gruppers levnadsformer inte förtrycker andras.
Man behöver alltså två parallella system för att uppnå detta, ett som tillgodoser allas lika basrättigheter och ett som främjar olikheterna. Det är så jag hoppas vi blir överens om framtidens stadsmiljö. Nu hoppas jag på en givande diskussion.
Stort tack för att ni lyssnat på mig!
Rebwar Hassan
programmet:Hållbar stadsutveckling är idag ett honnörsord i stadsplaneringen. Trots de många olika aktörer som arbetar med frågan framstår den inte som särskilt ideologiskt laddad. Samarbeten i konsensusanda över parti- och sektorsgränser för den ”täta staden” framställs ofta som ett sätt att nå hållbar stadsutveckling. Hållningen kan beskrivas som postpolitisk. Men vad är egentligen så hållbart med den täta staden? Och hållbart för vem?
Kanske borde stadsbyggare även angripa större frågor om samhällets
organisering, arbetsformer, antaganden om ständig tillväxt o s v som i
regel inte kommer fram i diskussionen om städernas form?
Inledare:
Karin Bradley, doktorand, Institutionen för Samhällsplanering och miljö
Eva Andersson, kommunalråd (s) i Norrköping, företrädare för projektet
”Den Goda Staden”
Paneldeltagare:
Anders Wilhelmson, Wilhelmson arkitekter, professor KTH Arkitektur
Rebwar Hassan, ledamot (mp) Stockholms kommunfullmäktige
Karolina Isaksson, forskare, VTI – Statens väg- och
transportforskningsinstitut
Moderator:
Lars Orrskog, docent, Institutionen för Samhällsplanering och miljö
http://www.chalmers.se/arch/SV/aktuellt/kalendarium/den-hallbara-staden/downloadFile/attachment/Stadsbyggnadsakademin_ht2008.pdf?nocache=1223972061.86
|
.png)
.